Kändis i grannskapet
Jag har länge fått höra att jag är så social och duktig och omtänksam, haft svårt att ta det till mig då jag haft svårt att tro på något beröm men börjar nu förstå att de kanske har lite rätt, även om jag anser att det jag gör är en självklarhet. Mina kompisar brukar skämta om att det spelar ingen roll var jag är, om jag sitter på en buss, väntar på en tågstation, står i en kö eller bara är ute och går, jag verkar ändå alltid lära känna folk eller skaffa nya bekantskaper eller iaf prata med främlingar. Det är het normalt för mig nuförtiden. Förr var jag så extremt blygt så steget från den lilla flickan till den jag är i idag är enormt.
Jag kan börja prata med främlingar på stan eller i parken eller på en lång tågresa eller lite var som helst. Framförallt är det väldigt lätt att börja prata med andra hundägare, det är lite som att vi är en viss folkgrupp som man är en del av bara man har en hund, och även andra människor tycks tycka det är lättare att börja prata med någon som är ute med en hund (hundtricket ;) )Allt från lite längre diskussioner till att jag ger beröm för en fin klänning eller söt hund.
Jag har fått flera i grannskapet att känna igen mig, det är inga jag känner utan det är städerskan i huset, pizzabagaren runt hörnet av min gata, den sjukskrivna kvinnan i huset bredvid, fastighetsskötarna, tiggerskan utanför Lidl som jag bjöd på bröd och croissanter, hundmänniskor jag möter i parken och jag blir så glad när jag ser deras ansikten lysa upp och le när de ser mig och hälsar glatt på mig. Sådana stunder lyser upp min vardag.
Haha, idag hände en sådan där typisk grej som bara får en att le lite förvirrat, jag var på väg hem och mötte en man som skulle kliva in i en bil, när han såg mig stannade han upp, log och nickade och sa hej. Jag hälsade glatt tillbaka men kunde inte komma på vem det var. När jag kom fram till bilen vevade han ner rutan och sa något, jag hörde inte vad så jag frågade vad han sa, då bara log han och frågade hur jag mådde. Jo jag mår bra tack sa jag och frågade hur han mådde, han sa detsamma och sen sa vi hej då och jag gick vidare. Kunde inte låta bli att fnissa lite när jag var på väg därifrån. Jag har aldrig sett killen förut men han betedde sig som om vi var gamla vänner, till och med så att jag började fundera på var vi kände varandra ifrån.
Jag känner att jag har stort behov av egentid, men de här små stunderna ger ljus i mitt liv. Får mig att känna mig mindre ensam, lyser upp min vardag. Jag försöker också att inte vara för mycket själv, känner att depressionen är på väg tillbaka igen och när jag är ensam lever den ut sitt fulla jag desto mer. Inte att jag vill vara omgiven av folk hela tiden men att åtminstone ha någon plan för dagen hjälper mig. Jag behöver mer mänsklig kontakt och vänner än jag vågat medge förut.
Imorgon blir det till att handla mat med mina föräldrar då är iaf förmiddagen planerad. Sen gäller det att ta sig igenom resten av dagen. Längtar till den dagen som livet inte handlar om hur man ska ta sig igenom en dag, stå ut, utan till att känna att man verkligen lever och njuter av det, inte bara vilja att tiden ska gå så snabbt som möjligt.
