Vägning, behandlingshem och matutmaningar
Vägningsdag idag, har inte vägt mig på en vecka och var övertygad om att jag gått upp massor i vikt, såg i spegeln hur stor jag var, men det stämde visst inte. Att jag för några veckor sedan hade gått upp i vikt till min delmålsvikt gjorde ju ätstörningen rejält arg och ångesten har spökat och ställt till det för mig. Det har gjort att jag nu hade gått ner sen förra veckan och min terapeut tittar ju över en längre period och ser att viktkurvan pekar neråt den senaste måanden och lite mer och att jag äter mindre och mindre igen. Att jag inte går ner snabbare är för att min kropp är så svältpåverkad fortfarande men hon sa att det märks i att jag blir mer och mer tvångsmässig igen och att ångesten för varje sak jag äter blir värre.
Blev prat om dagvård, inläggning på sjukhus och behandlingshem. För att jag inte vet hur jag ska komma vidare själv, för att jag mår så dåligt och har svårt att hantera ångesten kring maten och svårt att klara av de förändringar som måste göras. Jag är så skör, jag mår dåligt psykiskt just nu, deppig och har svårt att känna glädje och då blir allt extra svårt med maten. Har inte direkt heller ork att ställa mig och laga mat utan plockar typ fram lite småplock som inte behöver tillagas mer än kanske värmas upp i micron. Men ingen riktigt middag direkt även om det är nog så jobbigt.
Vill inte gå dagvård, vill inte bli inlagd, vill vara hemma. Har en hund att ta hand om, en resa till england om 1,5 vecka, jag ska jobba som röstmottagare på valdagen (måste orka jobba från typ 7 på morgonen till efter midnatt) och jag ska börja plugga nu i september och ev börja rida och kanske gå rallylydnad med hunden och så tränar jag ju på gymmet en gång i veckan. Det händer massor av saker och jag vill inte in i en sjuk värld igen som i en dagvård eller sjukhus. Vill leva i den friska världen. Men min terapeut sa att om jag fortsätter så som jag gör nu kommer det inte gå, då kommer jag inte orka och inte klara av att leva ett friskt liv med plugg och allt det andra. Egentligen sa hon att jag inte borde få träna eller rida för att jag väger för lite igen men vi avvaktar och ser om jag kan lyckas vända det här.
Har fått som hemuppgift att få till lunchen enligt matschemat de har på enheten. Jag är totalt livrädd. Kanske inte kommer klara det perfekt men ska ge det en ärlig chans, annars kommer det bli näringsdrycker igen och det vill jag inte och jag vill inte riskera min ridning och min skolgång genom att gå ner i vikt. Men jag vill inte heller gå upp i vikt. Den sjuka delen i mig vill gå ner i vikt men jag vet ju att det är fel , fel, fel. Kompromissen vore ju att stå still där jag är men det är ju ingen frisk vikt och det accepteras inte av min terapeut, oavsett vad jag ser i spegeln eller inte så är jag ju underviktig fast det inte går att ta in när det jag ser är ett gigantiskt fläskberg. På riktigt alltså,utan överdrift ser jag en tjock person när jag ser mig själv.
Frågan om behandingshem ska terapeuten ta upp med läkaren imorgon, det finns ett ställe där man är en vecka och sen hemma tre veckor och så håller det på så i 6 månader så att den största delen av tiden bor man hemma. MHE kliniken i Mora är det. Det är det enda stället jag kan tänka mig.Men då får jag inte gå ner för mycket i vikt för då får jag inte vara där och jag måste vara någorlunda stabil med inte för mycket självmordstankar. Får se om det finns någon chans att få komma dit. Vore kanske bra, bara jag hittar ett sätt att lösa det med hunden men det borde gå att få tag på någon dagmatte. Om jag inte hade hunden skulle jag kunna tänka på Capio i Varberg igen, har varit där två gånger och de har verkligen hjälpt mig men det går inte när jag har hund och så skäms jag för att komma till en behandling och väga över 15 kg mer än vad jag gjorde sist jag var där. Rädd för vad andra ska tänka om mig, att jag ska vara den tjocka tjejen. Någon som vet hur det är i Mora? Är det blandat där eller är alla jätte magra?
Förlåt för långt inlägg, är så mycket som far runt i huvudet just nu.
Prio ett de kommande dagarna blir alltså att försöka få till en bra lunch, ska lova mig själv att skriva här imorgon och rapportera så att jag har lite press på mig.
Blev prat om dagvård, inläggning på sjukhus och behandlingshem. För att jag inte vet hur jag ska komma vidare själv, för att jag mår så dåligt och har svårt att hantera ångesten kring maten och svårt att klara av de förändringar som måste göras. Jag är så skör, jag mår dåligt psykiskt just nu, deppig och har svårt att känna glädje och då blir allt extra svårt med maten. Har inte direkt heller ork att ställa mig och laga mat utan plockar typ fram lite småplock som inte behöver tillagas mer än kanske värmas upp i micron. Men ingen riktigt middag direkt även om det är nog så jobbigt.
Vill inte gå dagvård, vill inte bli inlagd, vill vara hemma. Har en hund att ta hand om, en resa till england om 1,5 vecka, jag ska jobba som röstmottagare på valdagen (måste orka jobba från typ 7 på morgonen till efter midnatt) och jag ska börja plugga nu i september och ev börja rida och kanske gå rallylydnad med hunden och så tränar jag ju på gymmet en gång i veckan. Det händer massor av saker och jag vill inte in i en sjuk värld igen som i en dagvård eller sjukhus. Vill leva i den friska världen. Men min terapeut sa att om jag fortsätter så som jag gör nu kommer det inte gå, då kommer jag inte orka och inte klara av att leva ett friskt liv med plugg och allt det andra. Egentligen sa hon att jag inte borde få träna eller rida för att jag väger för lite igen men vi avvaktar och ser om jag kan lyckas vända det här.
Har fått som hemuppgift att få till lunchen enligt matschemat de har på enheten. Jag är totalt livrädd. Kanske inte kommer klara det perfekt men ska ge det en ärlig chans, annars kommer det bli näringsdrycker igen och det vill jag inte och jag vill inte riskera min ridning och min skolgång genom att gå ner i vikt. Men jag vill inte heller gå upp i vikt. Den sjuka delen i mig vill gå ner i vikt men jag vet ju att det är fel , fel, fel. Kompromissen vore ju att stå still där jag är men det är ju ingen frisk vikt och det accepteras inte av min terapeut, oavsett vad jag ser i spegeln eller inte så är jag ju underviktig fast det inte går att ta in när det jag ser är ett gigantiskt fläskberg. På riktigt alltså,utan överdrift ser jag en tjock person när jag ser mig själv.
Frågan om behandingshem ska terapeuten ta upp med läkaren imorgon, det finns ett ställe där man är en vecka och sen hemma tre veckor och så håller det på så i 6 månader så att den största delen av tiden bor man hemma. MHE kliniken i Mora är det. Det är det enda stället jag kan tänka mig.Men då får jag inte gå ner för mycket i vikt för då får jag inte vara där och jag måste vara någorlunda stabil med inte för mycket självmordstankar. Får se om det finns någon chans att få komma dit. Vore kanske bra, bara jag hittar ett sätt att lösa det med hunden men det borde gå att få tag på någon dagmatte. Om jag inte hade hunden skulle jag kunna tänka på Capio i Varberg igen, har varit där två gånger och de har verkligen hjälpt mig men det går inte när jag har hund och så skäms jag för att komma till en behandling och väga över 15 kg mer än vad jag gjorde sist jag var där. Rädd för vad andra ska tänka om mig, att jag ska vara den tjocka tjejen. Någon som vet hur det är i Mora? Är det blandat där eller är alla jätte magra?
Förlåt för långt inlägg, är så mycket som far runt i huvudet just nu.
Prio ett de kommande dagarna blir alltså att försöka få till en bra lunch, ska lova mig själv att skriva här imorgon och rapportera så att jag har lite press på mig.
