Ångest och tankar om frihet
Middagen var super jobbig. Vikten spökar i huvudet, sjukdomen säger att jag inte får äta allt jag planerat fast jag vet att det egentligen nog är en alldeles för liten portion. Så läskigt att jag står still i vikt och hoppar upp och ner lite trots att jag ligger på kaloriunderskott. VET att jag ska upp i vikt och inte ner, men jag vill kunna göra det på ett sätt som gör att jag litar på min kropp. Att jag vet att när jag nått min målvikt så kommer jag stanna där, Men så är det inte nu. Jag närmar mig målvikten men äter mindre mat än jag borde, förstår inte hur det går ihop sig. Sett ur ett längre tidsperspektiv och inte bara senaste veckan har jag varit viktstabil ett ganska bra tag nu, det är naturligt med lite svängningar men om man tar hänsyn till det så har jag faktiskt varit ganska stabil trots att det känns som att det bara går upp och upp. Bra att titta tillbaka och påminna sig själv om det det. Men jag har svårt att acceptera att det växlar, jämfört med förra veckan så hade jag gått upp ganska rejät och jag är livrädd för vad vågen kommer visa imorgon.
Blir rädd för att dricka så här kvällen innan en vägning och morgonen innan jag ska iväg till enheten har jag också svårt att dricka, är så rädd att det visar mer på vågen då. När läget varit mer kritiskt har jag i vissa perioder gjort tvärtom, druckit enorma mängder vatten innan vägningen för att se till att jag inte skulle bli tvångsinlagd, drack verkligen extremt mycket innan vägningarna men efter hand blev det ju svårare och svårare för ju mer jag gick ner i vikt desto mer var jag tvungen att bälga i mig och det finns en gräns för hu rmycket vatten som får plats i en kropp...Ingen taktik jag rekomenderar. Delvis för att jag läst att det kan vara farligt, en påfrestning på kroppen och hjärtat och att känslan när man "luras" inte alls är någon trevlig känsla. Och den man förstör för och skadar är bara en själv. Så därför la jag av med det för ett par år sedan och har sedan dess aldrig fuskat med att dricka upp min vikt och det känns bra.
Tänk den dagen då jag inte bryr mig, då jag aldrig känner ett behov av att väga mig, då jag inte tvingas upp på den förhatliga vägen av vårdpersonal varje vecka, den dagen då mitt värde inte mäts i hur mycket eller lite jag väger eller om jag gått upp eller ner. Den dagen då jag inte längre är rädd för att 1 gram extra av något kommer göra mig tjock. Den dagen jag accepterar min kropp som den är och kan flytta fokuset från vikten och maten till andra saker som betyder med. Tänk den dagen då jag är fri!
