Ångest och förvirring
Nu har jag ångest, jag vet att alla måltider under dagen har varit i underkant så därför åt jag lite extra nu på kvällen. Vilket inte alls känns bra nu efteråt, det känns ganska jobbigt. Men som tur är så är dagen snart över,det är dags att lägga sig och sova och börja om på nytt imorgon.
Jag har tänkt på en sak, det går liksom inte ihop sig. Jag har stenkoll på kalorier och hur mycket jag får i mig och vet att jag ligger flera hundra kalorier under mitt behov,ändå går jag inte ner i vikt, vikten växlar lite men håller sig ungefär på samma ställe, trots att jag äter vad jag vet att det enligt matschemat är alldeles för lite. Hur kan det bli så? Är min ämnesomsättning så rubbad? Vill ha en fungerande kropp.
Och det känns jätte läskigt att ta steget att öka på maten igen, när jag var mer underviktig hade man ju rejält med kilon till godo som man skulle gå upp, nu är det inte så längre. Nu är målet bara ett ögonkast ifrån där jag står. Om jag ökar på maten igen finns risken att jag passerar min målvikt vilket känns super skämmande,
Jag har insett att det inte bara är vikten i sig som är det viktiga, den säger inte allt. Jag kan se att mina armar, nacke, smalben är ganska smala eller iaf ok medan magen (på riktigt, ingen anorektisk villfarelse) står ut som om jag är gravid. Jag skulle kanske kunna acceptera vikten jag är på nu eller ett kilo upp om bara magen inte vore som en ballong, det går liksom inte att dölja magen. Jag vill träna så att den tightar till sig lite, men får ju bara träna ett kort pass en gång i veckan och nu på sommaren är mitt gym stängt :( Hur ska jag då lyckas få en platt och fin mage? Anorexin skriker att jag borde kolla upp vad det kostar att göra en fettsugning, men jag vet ju att det är helt, helt galet.
En terapeut sa en gång att det fördelar sig jämnare över kroppen under tidens gång, är det någon som märkt av det när ni gått upp i vikt? Är det bara jag som är född med fel gener som gör att allt sätter sig på magen eller har någon varit med om något liknande?
Jag har tänkt på en sak, det går liksom inte ihop sig. Jag har stenkoll på kalorier och hur mycket jag får i mig och vet att jag ligger flera hundra kalorier under mitt behov,ändå går jag inte ner i vikt, vikten växlar lite men håller sig ungefär på samma ställe, trots att jag äter vad jag vet att det enligt matschemat är alldeles för lite. Hur kan det bli så? Är min ämnesomsättning så rubbad? Vill ha en fungerande kropp.
Och det känns jätte läskigt att ta steget att öka på maten igen, när jag var mer underviktig hade man ju rejält med kilon till godo som man skulle gå upp, nu är det inte så längre. Nu är målet bara ett ögonkast ifrån där jag står. Om jag ökar på maten igen finns risken att jag passerar min målvikt vilket känns super skämmande,
Jag har insett att det inte bara är vikten i sig som är det viktiga, den säger inte allt. Jag kan se att mina armar, nacke, smalben är ganska smala eller iaf ok medan magen (på riktigt, ingen anorektisk villfarelse) står ut som om jag är gravid. Jag skulle kanske kunna acceptera vikten jag är på nu eller ett kilo upp om bara magen inte vore som en ballong, det går liksom inte att dölja magen. Jag vill träna så att den tightar till sig lite, men får ju bara träna ett kort pass en gång i veckan och nu på sommaren är mitt gym stängt :( Hur ska jag då lyckas få en platt och fin mage? Anorexin skriker att jag borde kolla upp vad det kostar att göra en fettsugning, men jag vet ju att det är helt, helt galet.
En terapeut sa en gång att det fördelar sig jämnare över kroppen under tidens gång, är det någon som märkt av det när ni gått upp i vikt? Är det bara jag som är född med fel gener som gör att allt sätter sig på magen eller har någon varit med om något liknande?
