teatimes.blogg.se

Jag är en tjej på 26 år som kämpar med att bli frisk från anorexi. jag har haft en ätstörning i 9 år och anorexi i 7 år så nu vill jag en gång för alla bli frisk och börja leva ett liv i frihet. Jag är intresserad av kost och hälsa och är vegetarian sen ca 10 år tillbaka. Mina intressen är min hund, att läsa, skriva, se TV-serier och träffa vänner och familj. I mitt friska liv älskar jag att träna och röra på mig och det motiverar mig att bli frisk.

Ännu värre+ utmaning

Publicerad 2014-08-08 15:58:32 i Ätstörningen,

Foten blir bara värre och värre, nu kan jag knappt inte gå alls utan smärtstillande, har så väldigt ont. Smärtan sprider sig upp i benet också och i och med att det gör så ont går jag konstigt så jag har fått skavsår på trampdynan som skaver och gör ont och träningsvärk i hela underbenet för att det krävs så mycket ansträngning för att överhuvudtaget gå :(

Ikväll är det utmaningsdags, filmkväll med en kompis står på schemat. Jag har fruktansvärt svårt att äta med andra människor. De flesta måltider för att jag vet att andra kommer tycka att jag äter för lite men på kvällsmelliset är det tvärtom, då äter jag nämligen dagens största måltid och skäms över det. Anledningen till att det blir mest då är för att jag inte är hungrig vid frukost och lunch och sen har jag svårt att äta när jag inte vet hur mycket jag kommer ha rört mig under dagen, dvs det blir lättare på kvällen när jag vet att jag rört mig under dagen. Även om maten är väldigt svår då också. Oftast får jag inte i mig riktigt allt jag ska.

Men ikväll ska jag alltså både få i mig allt och göra det inför en annan människa :o Måste jobba med det här, det är ju en så mysig sak att göra, att ha filmkväll eller umgås med vänner på kvällarna. Har klarat det 2 gånger hittills men ikväll är det med en annan kompis. Har sagt till henne att jag inte vill ha något fokus på maten och inga kommentarer utan att jag bara äter och att vi inte gör det till någon stor sak.

Kommentarer

Postat av: Nathalie

Publicerad 2014-08-08 16:44:14

Jag är säker på att det kommer gå bra! Oftast äter man ju inte så mycket som man tror. När jag var frisk åt jag MÄNGDER och mina nära och kära med. Det var liksom inget konstigt att dela på en maträtt som egentligen var till för fyra personer. Åt tills jag nästan storknade ibland, BARA för att det var gott. Det är inget märkligt med det, det är mest nu när sjuka tankar tar över ens hjärna det blir konstigt!
Kramar!

Svar: Tack, ditt svar hjälper mig att läsa det. Det som är lite svårt är det här med att jag i så fruktansvärt många år varit den sjuka tjejen, tjejen som aldrig äter eller som äter pyttelite. Folk är inte vana vid att se mig äta,de förväntar sig att jag inte gör det och då blir det en så stor grej när jag väl gör det. Även om jag säger att jag inte vill ha kommenterar eller liknande ser ju hur alla håller koll på mig hela tiden och inspekterar vad jag äter, hur mycket och jag kan liksom se inom mig att de tänker en massa saker om mig. Men du har kanske rätt, det är nog sjukdomen som styr de här tankarna. Och OM det nu skulle vara så att mina kompisar eller familj tycker jag äter mycket, då får det väl vara så. Jag äter för min skull och inte deras. Vad de tycker spelar ingen roll, jag behöver min mat och de behöver sin mat. Sen hur och när vi äter kanske skiljer sig men alla människor behöver ju mat!
teatimes.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela