teatimes.blogg.se

Idag tränar jag på att vara ensam och att inte ha fullspäckat schema. Jag är så dubbel, jag blir stressad av att ha "mycket" att göra och vill helst bara avboka allt innan för jag är deprimerad och inte har lust med något. Men jag vet ju att jag mår bra av att göra saker och ibland blir det bättre när jag väl är igång med något. Men sen när man har dagar som idag då man inte har något planerat (förutom att jag var på apoteket och i affären) så blir jag stressad av det. Ser hela dagen sträcka sig framför mig och kan bara tänka på hur lat jag är, hur tjock jag är och kommer bli och ångesten gnager i mig och jag känner mig värdelös och ensam fast jag på sätt och vis vill vara för mig själv. Kanske behöver jag dessa dagar för att ladda om, det har varit mycket i veckan och det kommer bli mycket i veckan som kommer också och sen veckan efter det reser jag bort. Men att vara ensam med anorexin som enda "vän" är inget trevligt sällskap, försöker putta in ätstörningen i något hörn och ignorera den men det finns ju där hela tiden.

Enligt anorexin borde jag vara ute och gå hela dagen när jag ändå är ledig, och nu när jag inte är akut underviktig är det ju inte farligt längre. Men samtidigt vet jag att jag inte ska promenera så mycket för att det är ett tvång jag måste bryta. Och för att det sliter på min kropp vilket visat sig i min överbelastade fot som jag går på smärtstillande tabletter för för att kunna gå på.

Hur mycket är normalt att röra sig? Depressionen vill inget alls men anorexin vill gå massor. Det krävs en enorm viljeansträning att ta sig ut pga depressionen och en lika stor ansträngning att begränsa mig pga anorexin. Hur jag än gör blir det ju fel :(