Hunger?
Jag förstår inte riktigt vad som händer, helt plötsligt är jag hungrig typ hela tiden, magen kurrar och jag mår illa av hunger. Jag har nog aldrig varit så hungrig som jag varit senaste veckorna och jag förstår inte varför. Jag håller på att trappa ut en medicin nu och tycker det har kommit ungefär samtidigt som det men jag vet inte om en sådan sak kan påverka? Vet ju att det kan göra det när man börjar med en ny medicin men när man slutar?
Den här hungerskänslan gör mig väldigt rädd, rädd för att aldrig mer få känna mig mätt, rädd för att jag någon dag kommer ge efter och äta för mycket trots att det är väldigt otroligt med tanke på att jag aldrig gjort det under de senaste 7,5 åren. Ändå finns rädslan där.
Och skammen, jag skäms för att skriva det här och jag tror inte jag kan berätta för min terapeut att jag känner så här. Jag skäms för att vara hungrig, känner mig svag och äcklig. Vågar inte säga till någon att jag är hungrig. Varför skäms jag över en sådan sak? Någon som känner igen sig?
Och varför kan jag inte bara lita på kroppen och äta lite mer? Jag tänker på mat hela tiden och bara väntar på nästa gång jag får äta, trots att jag också är väldigt rädd för att äta. Dubbla känslor.
Antagligen vill kroppen säga att jag jag äter för lite, för varför skulle den annars bete sig som den gör? Men jag vågar inte lita på den, vågar inte äta mer och vågar inte känna riktig mättnad trots att det är det jag vill på ett sätt. Men jag är inte bara rädd för att vara hungrig utan också för att vara mätt, det är läskigt att ha mat i magen, läskigt att känna att jag ätit, läskigt för att det då blir så verkligt att jag faktiskt har ätit och det går inte att blunda för den fysiska känslan. Jag vill vara helt neutral, varken eller. Helst skulle jag vilja vara helt utan behov av att äta, önskar att jag inte behövde tänka på mat överhuvudtaget, önskar att min kropp skulle klara sig utan maten. Men tyvärr är det ju inte så.
Den här hungerskänslan gör mig väldigt rädd, rädd för att aldrig mer få känna mig mätt, rädd för att jag någon dag kommer ge efter och äta för mycket trots att det är väldigt otroligt med tanke på att jag aldrig gjort det under de senaste 7,5 åren. Ändå finns rädslan där.
Och skammen, jag skäms för att skriva det här och jag tror inte jag kan berätta för min terapeut att jag känner så här. Jag skäms för att vara hungrig, känner mig svag och äcklig. Vågar inte säga till någon att jag är hungrig. Varför skäms jag över en sådan sak? Någon som känner igen sig?
Och varför kan jag inte bara lita på kroppen och äta lite mer? Jag tänker på mat hela tiden och bara väntar på nästa gång jag får äta, trots att jag också är väldigt rädd för att äta. Dubbla känslor.
Antagligen vill kroppen säga att jag jag äter för lite, för varför skulle den annars bete sig som den gör? Men jag vågar inte lita på den, vågar inte äta mer och vågar inte känna riktig mättnad trots att det är det jag vill på ett sätt. Men jag är inte bara rädd för att vara hungrig utan också för att vara mätt, det är läskigt att ha mat i magen, läskigt att känna att jag ätit, läskigt för att det då blir så verkligt att jag faktiskt har ätit och det går inte att blunda för den fysiska känslan. Jag vill vara helt neutral, varken eller. Helst skulle jag vilja vara helt utan behov av att äta, önskar att jag inte behövde tänka på mat överhuvudtaget, önskar att min kropp skulle klara sig utan maten. Men tyvärr är det ju inte så.
