Nervös
Imorgon är det dags för vägning hos min terapeut. Hon har varit ledig 4 veckor så det är första officiella vägningen på en månad. Livrädd för att ha gått upp massor i vikt, speciellt som jag har klunkat i mig extrema mängder vatten och cola light idag och jag är rädd att all den där extra vätskan ska ha samlats i mig och få mig att väga mer. Men visst borde man kissa ut det som man dricker? Kommer jag väga mer imorgon pga det jag druckit idag?.
Vill helst ha stått still i vikt, anorexin vill att jag ska ha gått ner men den friska delen vill att jag ska ha stått still. En viktnedgång innebär inget annat än att jag måste fortsätta kämpa och traggla på med den här viktuppgången ännu längre tid, egentligen bättre att få det avklarat en gång för alla, det är ju något som måste till om jag ska bli frisk och kunna leva ett bra liv. Vore så skönt om jag bara kunde tro på dom orden och ta det till mig, jag kan säga dom högt och resonera men när det verkligen gäller är jag ju livrädd.
Jag har kämpat med just den här episoden av viktuppgång i snart 1,5 år. Har ju varit med om det så många gånger, gått upp i vikt när jag varit inlagd,sen tappat vikten igen och sen behövt gå upp det igen. Så meningslöst egentligen, att alla dessa år ha slitit och kämpat med något så oviktigt som vikten, antingen med att gå ner i vikt när ätstörningen haft all makt eller gå upp i vikt när jag varit inlagd eller nu när jag för första gången någonsin gått upp i vikt i dagvård och öppenvård. Borde vara stolt över att jag kommit hit på egen hand, fast med stöttning av min terapeut. För det är verkligen ett steg framåt, att ha kommit upp i den här vikten utan att vara inlagd på LPT eller på sjukhus eller behandingshem. Den här gången är det jag som klarat det, skulle inte gått utan terapeuten men det är jag som gjort allt jobbet.
Att jag räknar det som just 1,5 år som jag kämpat med viktuppgången är för att det var då jag började få upp vikten och vända viktnedgångstrenden. Jag hade kämpat innan också men inte lyckats gå emot tillräckligt mycket och därför fortsatt gå ner i vikt, egentligen har jag väl kämpat i jätte många år, typ 7 år.Men den här gången räknar jag från det att jag började jobba med min terapeut och vikten började gå upp igen, inte bara att jag försökte utan att det började ge resultat.
För jag försökte bli frisk innan också, men kunde inte acceptera att friskhet innebär en frisk kropp och ett normalt ätande och därmed en normal vikt.
Ser man det så så ser man ju att vikten inte rusar upp i vikt om man ser det långsiktigt. Jag har gått upp i vikt i 1,5 år men är ännu inte klar, det borde man väl inte kalla för att man rusar upp i vikt? Även om det känns så.
Vill helst ha stått still i vikt, anorexin vill att jag ska ha gått ner men den friska delen vill att jag ska ha stått still. En viktnedgång innebär inget annat än att jag måste fortsätta kämpa och traggla på med den här viktuppgången ännu längre tid, egentligen bättre att få det avklarat en gång för alla, det är ju något som måste till om jag ska bli frisk och kunna leva ett bra liv. Vore så skönt om jag bara kunde tro på dom orden och ta det till mig, jag kan säga dom högt och resonera men när det verkligen gäller är jag ju livrädd.
Jag har kämpat med just den här episoden av viktuppgång i snart 1,5 år. Har ju varit med om det så många gånger, gått upp i vikt när jag varit inlagd,sen tappat vikten igen och sen behövt gå upp det igen. Så meningslöst egentligen, att alla dessa år ha slitit och kämpat med något så oviktigt som vikten, antingen med att gå ner i vikt när ätstörningen haft all makt eller gå upp i vikt när jag varit inlagd eller nu när jag för första gången någonsin gått upp i vikt i dagvård och öppenvård. Borde vara stolt över att jag kommit hit på egen hand, fast med stöttning av min terapeut. För det är verkligen ett steg framåt, att ha kommit upp i den här vikten utan att vara inlagd på LPT eller på sjukhus eller behandingshem. Den här gången är det jag som klarat det, skulle inte gått utan terapeuten men det är jag som gjort allt jobbet.
Att jag räknar det som just 1,5 år som jag kämpat med viktuppgången är för att det var då jag började få upp vikten och vända viktnedgångstrenden. Jag hade kämpat innan också men inte lyckats gå emot tillräckligt mycket och därför fortsatt gå ner i vikt, egentligen har jag väl kämpat i jätte många år, typ 7 år.Men den här gången räknar jag från det att jag började jobba med min terapeut och vikten började gå upp igen, inte bara att jag försökte utan att det började ge resultat.
För jag försökte bli frisk innan också, men kunde inte acceptera att friskhet innebär en frisk kropp och ett normalt ätande och därmed en normal vikt.
Ser man det så så ser man ju att vikten inte rusar upp i vikt om man ser det långsiktigt. Jag har gått upp i vikt i 1,5 år men är ännu inte klar, det borde man väl inte kalla för att man rusar upp i vikt? Även om det känns så.
