Önskar att jag aldrig mer behövde äta
Ätstörningen säger att jag inte får äta, men ändå gör jag det. Varje dag tvingar jag i mig maten, maten som får mig att känna mig som världens fetaste och äckligaste person. Maten som för andra är något gott och trevligt och positivt men som för mig bara är jobbigt. Jag kan ju inte ens njuta av det som är gott, jag kan känna att det är gott men jag kan inte njuta av det, jag stänger liksom av. Vad är det som får mig att fortsätta äta trots att det känns så här? Det måste finnas något i livet som är värt att kämpa för, det måste vara därför som jag gång på gång utsätter mig för det jobbiga. Men oj vad jag önskar att det skulle gå lättare.
Jag har en teknik jag tar till när ångesten är för stark. Jag säger till mig själv att jag ska äta just denna måltiden, att jag ska ge friskheten ett försök för jag kommer kunna gå ner i vikt när jag än vill i framtiden om det skulle vara så att jag tror att jag skulle må bättre av det och ångra att jag valde vägen mot ett annat liv, svälten finns alltid där som ett alternativ, det är bara det att jag VÄLJER att inte ta den vägen just nu.Och jag hoppas att jag aldrig mer kommer vilja ta den vägen,den kan kännas lättast just för ögonblicket men i längden leder den inte någonstans utan det blir bara svårare och svårare med maten. Och så säger jag samma sak till mig själv vid varje måltid och flyttar den där gränsen för när jag ska dra ner på maten framåt hela tiden så att jag aldrig kommer dit. Jag lurar på så sätt ätstörningen och får i mig maten varje gång, även om det inte alltid blir fullvärdiga måltider.
Det bästa vore väl om jag kunde äta utan att känna att jag måste ha det här kontrollbehovet i bakgrunden men just nu behöver jag känna att det är jag som är den som styr och det känns för överväldigande att tänka på att varje måltid under resten av mitt liv kommer vara en sådan här kamp, så jag försöker ta en måltid i taget.
Jag har saker att kämpa för, jag har min hund, jag har min häst som jag så gärna skulle vilja ta hem igen (även om det i praktiken kanske inte är möjligt så är det något jag längtar efter så mycket att det gör ont), jag har resor jag vill göra, hundkurser jag är anmäld till, ridlektioner jag ska gå på, gymmet jag tränar på en gång i veckan, zumbaklasser som jag kommer få börja på om jag går upp några kilo och skolan börjar om några veckor. Jag har så mycket saker som händer nu att mat och vikt inte borde få ta så mycket plats, de borde inte betyda något. Fast det gör de. Men jag måste komma ihåg att för att få göra vissa av de här sakerna måste jag väga en viss vikt och jag måste äta, och de andra sakerna kräver också att jag äter ordentligt för att jag ska orka med och kunna fokusera och koncentrera mig.
Vad spelar det då för roll om jag skulle gå upp 2 kg om det innebär att jag kan göra alla de här sakerna och om jag orkar ännu mer? Vad spelar de där kilona för roll för hur jag ser mig själv som person och hur andra ser mig?
Det är en omställning att gå från den smala tjejen till den "stora" tjejen. Eller ja, jag tycker iaf det. Min kompis kramade mig jätte hårt igår och sa att jag var så liten, så liten. Jag känner mig inte liten, jag känner mig enorm. Vem av oss har rätt?
